Det känns som att från den dag du föds består livet efter ett sökande att hitta sig själv, den man är. För några går det snabbt och smärtfritt medan andra känner sig vilsna hela sina liv. När jag tittar på min uppväxt ser jag tillbaka på ett ständigt sökande, att jag kännt mig mer eller mindre vilsen i mig själv. Jag har gått genom olika klädstilar och musikstilar i jakt på mig själv. När jag insåg att även jag kunde klä mig i 50-tal/rockabilly kändes det som att poletten föll ner, jag var på något sätt hemma. Jag känner mig fortfarande osäker, men på ett helt annat sätt. Jag är hemma i min stil, i den jag är även om självförtroendet tryter.
Jag har så länge jag kan minnas älskat gamla ting, rotat i min farmors gömmor och tittat på gammal porslin. Pillat med alla prylar hon har och det gör jag fortfarande när jag kommer dit. När det kommer till den biten kommer jag nog aldrig växa upp. Musiken från 50/60-talen har också alltid funnits där genom min pappa. Det är genom honom jag har mitt intresse att ständigt utvidga cd-samlingen och prova på nya artister. När alla andra i min klass lyssnade på Björn Rosenström och annan musik som var populär då lyssnade jag på Beatles och annan 60-talsmusik.
Vi har nog alla kännt oss annorlunda någon gång genom uppväxten men de flesta hittar nog mer eller mindre hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar